Apropå debatter i olika sammanhang om skolan där det framhävs att folk som är ”fattiga” och har mindre utbildning inte hjälper sina barn med läxor lika mycket som människor med högre utbildning och högre inkomster.
Min mamma gick sex år i folkskolan och började jobba på mössfabriken i Motala när hon var 14 år. Hon var ingen dum och outbildad person för det, läste inga böcker men var väl insatt i världspolitiken och omvärlden. Hon uppmuntrade mig till att utbilda mig och göra det bästa av mitt liv. Pappa var trädgårdsmästare och jobbade häcken av sig men hade ändå tid att uppmuntra mig att spänna bågen, att våga ha mål och drömmar. Resultatet blev att jag blev lärare.
Föräldrar, oavsett utbildningsgrad och inkomst, kan hjälpa sitt barn med skolarbetet genom att ge struktur och uppmuntran vid läxläsning. Jag har arbetat på en skola i 22 år där 98 % av eleverna har föräldrar från annat land. Vid utvecklingssamtal blev det så tydligt att mamma som inte kunde engelska ändå kunde sitt barn med engelska glosor genom att säga det svenska ordet som barnet sedan skrev på engelska samtidigt som det lärde sig vad det hette på arabiska. En pappa såg till att hans två barn gjorde läxorna vid köksbordet medan han lagade middag. Han visade att det var viktigt att de fokuserade på skolan. De fick berätta vad de gjort i skolan under dagen och vad de lärt sig. Läxan gjordes, sedan var det dags för fotbollsträning eller lek. Många föräldrar jag mötte var inga litteraturälskare men uppmuntrade ändå sina barn till att läsa högt för dem hemma.
Allt detta har inget med utbildningsgrad eller inkomst att göra utan att man ger sina barn tid och omsorg. Barnen är vår framtid oavsett föräldrars bakgrund, bildningsnivå eller inkomst!
Hajaru? 