Skrivet av: klempt | juni 3, 2013

Bred enighet inger hopp

Skolan är något som engagerar de flesta i landet och det med all rätta. Barnen är vår framtid och läraryrket vårt allra viktigaste. Barnen ska ha de bäst utbildade pedagogerna och det finaste huset i byn ska vara skolan. Just nu ser det inte riktigt ut så. Trots idogt arbete under sex år har skolresultaten inte vänt. Det tar tid att vända en oceanångare brukar folkpartiledaren Jan Björklund säga. Idag har facken och utbildningsministern på DN debatt enats om 10 förändringar som ska rädda den svenska skolan. Bred enighet inger hopp. Min förhoppning är att den svenska lärarkåren känner stödet från regeringen och får oceanångaren vänd i rätt riktning.

Några av punkterna som nämns i debattartikeln är självklara, andra känns nya. Jag tog min lärarexamen 1983 för 30 år sedan och då var övningsskolor där lärarkandidaterna tillbringade en hel termin (VFU) en självklarhet. Jag tillbringade våren 1982 på Saltsjöbadens samskola under översyn av min mentor Eva Alpen. Av henne lärde jag mig alla bra små knep som gjorde att jag klarade verkligheten ute i skollivet. Vi ägnade mycket tid till didaktik och metodik. Alla lektioner utvärderades och min lärarpersonlighet byggdes upp även där. Eva och jag gjorde prov i engelska tillsammans och rättade tillsammans. På det sättet fick jag lära mig hur bedömning gick till och vad som var viktigt att tänka på. Jag fick struktur på för- och efterarbetet som följde mig genom yrkeslivet. Administrationen bestod förutom koll på resultaten av närvarokontroll, föräldrabrev och förberedelse inför kvartsamtal och betygskonferenser. Jag hade tid att ägna mig åt mitt huvuduppdrag, det att vara pedagog. Något som jag älskade. Att vända ut och in på mig själv för att få en elev att förstå problemet och sedan se pengen ramla ner. ”Nu förstår jag!”. Lika roligt varje gång.

Antagningspoängen 1978 till lärarlinjen var höga och jag var en av de bästa i klassen. De som inte var lämpliga att bli lärare avråddes, så lämplighetsprov känns inte så nyskapande men viktigt. Lärarlegitimation hade kunnat bli verklighet redan då. Det är en hygienfaktor för mig. Alla undervisande lärare ska vara behöriga i det de undervisar i.

Efter 27 år som lärare tjänade jag 28 000 kr; alldeles för lite. Löneutvecklingen var de sista åren alltför dålig. Det var alltid de nya lärarna som skulle få bra lön för att de skulle stanna kvar i yrket. Men det var vi äldre som hade erfarenheten och tålamodet. Karriärtjänster är en bra början på att höja yrkets status. Höjda lärarlöner är eftersträvansvärt även om jag personligen hellre skulle se satsningar på bättre arbetsmiljö för såväl lärare som elever. 10 000 kr mer i månaden gör ingen lärare lycklig ifall den dagliga arbetsmiljön är kaos.

Det viktiga är att stärka skolans ledarskap, lyfta fram goda exempel och arbeta långsiktigt. Att då utbildningsministern och de fackliga företrädarna enats om detta är bara att gratulera till, men nu måste det bli verkstad!

Annonser

Kategorier

%d bloggare gillar detta: