Låt ropa skalla – flickors röster hörs av alla!

Min yrkeserfarenhet känns ibland lite tjatig. Snart 28 år som lärare gör att jag nästan andas och lever skola. Tidningarna skriver mycket om skolan just nu och det är bra. Vi behöver sätta fokus på att arbetet med att förändra skolan till det bättre bara har börjat och att det behövs mer tid för förändring. Det är alltid skolans dilemma – det mesta tar tid. En förändring som inte tar så lång tid är att ändra beteendet som lärare. På lärarhögskolan 1982 fick vi ett gott råd som jag alltid har följt och ingen elev har avslöjat mig ännu. Jag kör varannan pojke, varannan flicka, om det är besvara frågor, läsa en text högt, dela ut papper, hjälpa till. Pojkarna är lite förvirrade till en början, men flickorna blommar upp. Lika roligt att uppleva varje gång.

Flickorna behöver peppas och lära sig att göra sin röst hörd, men det ska inte ske på bekostnad av en tystlåten pojke. ALLA barn måste bli sedda och därför är jag så extremt gammalmodig att jag välkomnar varje elev genom att ta i hand, se henne/honom i ögonen och säga välkommen. Den töntstämpeln tar jag på mig! Det är det värt!